det är sommar och vi cyklar ut till havet. vi badar nakna i det stora gröna fast det är mitt på dagen. jag vågar inte simma längst ut till näckrosorna för rädslan att få kramp i benen och sjunka. ändå, jag ligger flytande med öronen under ytan och känner mig lika stor, lika ett med hela havet. jag tänker på Arne Naess. han gav sina elever i uppgift att gå ut och uppleva när han undervisade i filosofi. jag tycker det är en spännande ide. jag tänker inte främst på att uppleva det jobbiga (även om det kan vara utvecklande) utan mer att uppleva förundran, vördnad inför naturen. idag finns stora miljöproblem och trots vetskapen om detta görs inte tillräckligt. men jag tror små upplevelser kan leda till något stort. som att ligga med öronen under havsytan och förstå, verkligen förstå hur skör, vacker och värdefull naturen är. och där kan gro en insikt som leder till en drivkraft.

• • •

Jag har sått fröer, de står på bordet. Varje dag räknar jag skott som kommit upp, åtta stycken idag. För några veckor sedan kunde man se norrsken neråt i landet. En gång på en utställning såg jag en skulptur som skulle föreställa rymden. Det var en oval form, likt ett ägg lite mindre i höjd än mig och med en öppning i vilket man kunde se in i universum, eller ut i rymden. Jag vet inte varför jag gillade skulpturen, kanske är det faktum att illusionen om eller att återskapa något så enormt i något så handfast som står där, tryggt förvarat på ett museum som jag kan återkomma till, stirra in i, ta på, som gör mig trygg. När jag och min vän lämnade utställningen gick vi under samma stjärnbeprydda himmel som återskapades inuti ägget. Det var som två olika universum, den ena obegripligt stort och den andra i ett format jag kan förstå. Kanske är det samma sak med växterna jag sår, jag har i en handfast jordklump utsikt över det obegripliga i att ett litet frö kan bli en stor växt.

• • •