Jag har sått fröer, de står på bordet. Varje dag räknar jag skott som kommit upp, åtta stycken idag. För några veckor sedan kunde man se norrsken neråt i landet. En gång på en utställning såg jag en skulptur som skulle föreställa rymden. Det var en oval form, likt ett ägg lite mindre i höjd än mig och med en öppning i vilket man kunde se in i universum, eller ut i rymden. Jag vet inte varför jag gillade skulpturen, kanske är det faktum att illusionen om eller att återskapa något så enormt i något så handfast som står där, tryggt förvarat på ett museum som jag kan återkomma till, stirra in i, ta på, som gör mig trygg. När jag och min vän lämnade utställningen gick vi under samma stjärnbeprydda himmel som återskapades inuti ägget. Det var som två olika universum, den ena obegripligt stort och den andra i ett format jag kan förstå. Kanske är det samma sak med växterna jag sår, jag har i en handfast jordklump utsikt över det obegripliga i att ett litet frö kan bli en stor växt.